Men ”påvemaktens middagstid var världens midnatt”. (J. A. Wylie, The History of Protestantism, band 1, kap. 4).Bibeln var nästan okänd, inte bara bland folket utan också bland prästerna. Liksom fariséerna tidigare hatade påvekyrkans ledande män det ljus som avslöjade deras synder. Eftersom Guds lag, normen för rättfärdighet, hade satts ur spel, kunde de utöva en obegränsad makt och tygellöst hänge sig åt lastbarhet. Bedrägeri, begär och slösaktighet härskade. Människorna vek inte tillbaka för någon förbrytelse som kunde skaffa dem vinning eller inflytande. I påvars och prelaters palats försiggick de vildaste utsvävningar. Vissa påvar gjorde sig skyldiga till så upprörande brott, att jordiska härskare försökte avsätta dessa kyrkans stormän, som var monster och alltför brottsliga för att kunna tolereras. Under århundraden gjorde Europa inte några framsteg i upplysning, konst eller civilisation. En moralisk och intellektuell förlamning hade drabbat kristenheten.