Påvarnas och prästernas lära hade fått människorna att betrakta Gud, ja, även Kristus, som sträng, tungsint och osympatisk. Man hävdade, att Kristus var så tom på medkänsla för människan i hennes syndiga tillstånd, att det var nödvändigt att be präster och helgon om, att vara medlare. De människor, som var upplysta av Guds Ord, längtade efter att visa dessa själar hän till Jesus som deras medlidande, kärleksfulle Frälsare, som står med utsträckta armar och inbjuder alla att komma till Honom med sin synd, sina bekymmer och sin trötthet. De längtade efter, att avlägsna allt ur vägen, som Satan hade travat upp, för att hindra människorna från att se Guds löften och komma direkt till Gud, bekänna sina synder och finna förlåtelse och frid.