Att vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den (1 Joh 4:16) är det enda absolut nödvändiga för att vi själva skall kunna uppleva och också dela med oss av Guds försonande kärlek. Satan använder alla bedrägliga konster han kan för att avleda oss från den kärleken. En av dessa är att försöka inbilla oss att våra felsteg är så grova att Gud inte kan fästa något avseende vid våra böner och ge oss välsignelse och frälsning. Vi kan själva inte upptäcka något annat än ofullkomlighet i oss, inget som skulle kunna göra oss värda Guds uppmärksamhet. Satan säger oss att allt är hopplöst, vi kan aldrig rå på våra svagheter. Och när vi vill be viskar han i vårt inre: "Det är inte lönt att du ber. Var det inte du som begick den där svåra synden? Har du inte med vett och vilja gjort något dumt mot Gud nu?" Men då kan vi svara vår fiende: "Blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd" (1 Joh 1:7). När vi känner att vi gjort något dumt och inte kan be, då är det verkligen tid att be. Vi kanske skäms och känner det väldigt olustigt, men då måste vi be och tro. "Detta är ett ord att lita på och värt att helt ta till sig, Kristus Jesus har ju kommit till världen för att rädda syndare – och bland dem är jag den störste" (1 Tim 1:15). Förlåtelse och försoning med Gud kommer inte som någon sorts belöning för ett eller annat som vi har åstadkommit, utan grundar sig helt och hållet på Kristi fläckfria rättfärdighet.