De försäkrade Josef, att deras enda ärende i Egypten var, att köpa mat. Men Josef beskyllde dem åter för att vara spejare. Han ville veta, om de ännu ägde samma högmodiga anda, som då han var ibland dem; och han längtade efter, att få besked av dem om sin far och Benjamin. De kände sig förödmjukade i motgångens stund, och visade mera bedrövelse, än vrede över Josefs misstanke. De försäkrade honom, att de ej var spejare, utan en mans söner; att de var tolv bröder; att den yngste fortfarande var hos fadern, och att en av dem var död. Josef ville höra närmare om sin far och Benjamin. Han lät, som om han betvivlade sanningshalten hos deras berättelse, och sade, att han ville pröva dem, och att de inte skulle lämna Egypten, förrän deras yngste bror kommit dit. Han föreslog, att han skulle hålla dem i förvar, tills en av dem hämtat deras bror, för att pröva deras påstående, att de talade sant. Om de vägrade att gå med på detta, skulle han behandla dem som spejare.