Jesus förklarade, att det inte var nödvändigt för Honom, att anklaga dem inför Fadern, för Mose, som de bekände sig tro, hade redan anklagat dem. ”Om”, sade Han, ”ni trodde Mose, skulle ni tro på mig, ty om mig har han skrivit. Men tror ni inte hans skrifter, hur skall ni då kunna tro mina ord?’” {Verserna 46-47.} Jesus visste, att judarna var fast beslutna att ta Hans liv, men i denna diskurs förklarade Han fullständigt för dem Sin roll som Son, relationen Han hade till Fadern och Sin jämlikhet med Honom. Detta lämnade dem utan ursäkt för deras blinda motstånd och vansinniga raseri mot Frälsaren. Men även om deras planer hade gäckats, och de var överväldigade av Hans gudomliga vältalighet och sanning, släcktes inte det mordiska hatet hos prästerna och de äldste. Rädsla grep dem, ty de kunde inte stänga sin förståelse för den övertygande kraft, som åtföljde Kristi tjänst. Men de var så bundna av stolthetens och arrogansens bojor, att de förkastade bevisen på Hans gudomliga makt, motstod Hans vädjanden och låste in sig i mörker.