De mähriska bröderna
”Jag hade för länge sedan”, säger han, ”lagt märke till deras allvarliga beteende. Sin ödmjukhet hade de hela tiden visat, genom att utföra sådant arbete för passagerarna som ingen av de engelska passagerarna ville ta på sig. Och för detta ville de inte ha någon som helst betalning. De sade att det var nyttigt för deras stolta hjärtan, och att deras kärleksfulle Frälsare hade gjort mer för dem. Och varje dag hade gett dem tillfälle att visa ett saktmod som inga förolämpningar kunde rubba. Om de blev knuffade, slagna eller misshandlade, reste de sig igen och gick sin väg, men de klagade aldrig. Nu fanns det tillfälle att se om de var befriade från fruktan såväl som från stolthet, vrede och hämndlystnad. Mitt under psalmsången med vilken de började sin gudstjänst, bröt sjön in över däcket, rev storseglet i stycken, vräkte över fartyget och störtade in mellan däcken som om det stora djupet redan hade uppslukat oss. Ett fruktansvärt skrik hördes bland de engelska passagerarna. Tyskarna sjöng lugnt vidare. Jag frågade en av dem efteråt: 'Var ni inte rädd?' Han svarade: 'Nej Gud vare tack.' Jag frågade: 'Men var inte kvinnorna och barnen rädda?' Han svarade vänligt: 'Nej, våra kvinnor och barn är inte rädda för att dö'.” (Whitehead, Life of the ReverentJohn Wesley, s 10).