Ensam mot övermakten
Luther darrade då han såg på sig själv - en ensam man som hade jordens starkaste makter emot sig. Ibland tvivlade han på att det verkligen var Gud som hade lett honom att sätta sig upp mot kyrkans auktoritet. ”Vem är väl jag”, skrev han, ”att jag skulle sätta mig upp mot påven, inför vars majestät jordens och hela världens kungar har darrat? ... Ingen kan förstå vad mitt hjärta led under dessa första två år och vilket missmod, ja, jag kan säga förtvivlan, som jag sjönk ned i.” (D' Aubigné, band 3, kap 6). Men han blev inte lämnad som ett byte för missmodet. När mänskligt stöd uteblev såg han upp till Gud och lärde sig att han med fullkomlig tillförsikt kunde lita på den Allsmäktiges arm.