Samtidigt, som judarna gjorde anspråk på de välsignelser, vilka Gud hade lovat sitt folk, led de under den förbannelse, som han hade hotat de olydiga med. Men ändå ångrade de inte sina synder som ett folk eller ödmjukade sig inför Gud. De smickrade sig själva med, att Herren skulle fortfara att se dem som sitt folk och välsigna dem framför andra, trots deras synder och ogudaktighet, därför att han i forntiden hade bevisat dem så mycken nåd och medkänsla.