Den valdensiske missionären förklarade med brinnande iver evangeliets dyrbara sanningar för de sökande själarna. Med största försiktighet tog han fram de omsorgsfullt avskrivna Bibelmanuskripten ur deras gömställe. Det var hans största glädje att berätta, att det fanns hopp för den samvetsgranne, syndtyngde själen, som endast betraktade Gud som en hämnare, som stod redo att fullborda domen. Med skälvande läppar och tårfyllda ögon visade han sina bröder de dyrbara löften, som visar syndaren hans enda hopp. På detta sätt trängde sanningens ljus in i månget förmörkat sinne, den mörka skyn fördrevs, och Rättfärdighetens Sol strålade i hjärtat med läkedom under vingarna. Det hände ofta, att samma avsnitt av Skriften lästes om och om igen, eftersom lyssnaren ville förvissa sig om, att han hade hört rätt. Folk tröttnade aldrig på att höra dessa ord: ”Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd.” Första Johannesbrevet 1:7. ”Och liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.” Johannesevangeliet 3:14, 15. |