Nästa dag skulle han träda fram, för att avge sitt slutliga svar. En stund var han djupt nedtryckt, då han övervägde, vilka krafter det var, som hade slutit sig samman mot sanningen. Hans tro vacklade och fruktan och bävan kom över honom, och rädsla överväldigade honom. Farorna tornade upp sig framför honom. Det var, som om hans fiender skulle triumfera och mörkrets makter få överhanden. Skyarna hopade sig kring honom och syntes skilja honom från Gud. Han längtade efter förvissningen om, att härskarornas Herre skulle vara med honom. I sitt själskval kastade han sig ned med ansiktet mot jorden och utgjöt sin själ i dessa brutna, hjärtskärande rop, som ingen annan än Gud helt och fullt förstår. I sin hjälplöshet satte han sin lit till Kristus, den mäktige befriaren. Guds försyn hade låtit Luther förstå sitt ansvar, för att han inte skulle lita på sin egen kraft och inte övermodigt störta sig ut i faran. Dock var det inte fruktan för personligt lidande, utan för evangeliets seger, som fick honom att kämpa med Gud. Han vann kraft genom förvissningen om, att han inte skulle stå ensam inför rådet. Hans själ erhöll åter frid, och han fröjdade sig över, att han skulle få lov till att bära fram Guds Ord för folkets härskare.