Häri ligger en lärdom för samtliga Kristi anhängare. Han avsåg, att ingen av dessa lärdomar skulle gå förlorad, utan att de skulle nedtecknas för framtida släktens bästa. När kristna samlas, behöver de vakta tungan och handlingarna, för att de inte skall glömma bort Jesus, och traska vidare i vardagen omedvetna om förhållandet, att Jesus inte är ibland dem. När de görs uppmärksamma på sitt tillstånd, upptäcker de att de har varit på resa utan närvaron av Honom, som kunnat skänka deras hjärtan frid och fröjd, varpå dagar går åt till att vända åter och leta efter Honom ibland dem, som inte bryr sig nämnvärt om Hans närvaro, och vars konversation inte handlar om deras Frälsare, till vilken de bekänner sitt hopp om evigt liv. Jesus håller Sig undan från sådana, det gör ävenledes änglarna under Hans kommando. Dessa himmelska budbärare lockas inte till samlingar, där tankarna inte är sysselsatta med himmelska angelägenheter. De rena och heliga andarna kan inte stanna kvar i ett sällskap, där Jesu närvaro inte önskas och uppammas, och Hans frånvaro inte märks. Av det skälet förekommer det djup sorg, ledsamhet och modstulenhet. På grund av bristande begrundan, vaksamhet och bön har de gått miste om allt, som är av värde. De gudomliga ljusstrålar, som utgår ifrån Jesus, finns inte ibland dem, för att muntra upp dem med sitt kärleksladdade, upphöjande inflytande. De är höljda i dysterhet, eftersom deras likgiltiga, vanvördiga anda har skiljt Jesus från deras krets, och drivit bort de tjänstgörande änglarna ifrån dem. Många, som besöker andaktsstunder, och har instruerats av Guds tjänare, samt har storligen uppfriskats och välsignats genom att de sökt Jesus, har återvänt hem i samma andliga skick som då de for dit, och detta eftersom de inte erfarit vikten av, att be och vaka, då de rest till sina hem igen. De känner ofta ett behov av, att beklaga sig för andra, eftersom de känner av sin förlust. Somliga muttrar mot Gud, och bannar inte sig själva som orsaken till det egna mörkret och mentala lidandet. Dessa bör inte nagelfara andra. Felet är deras eget. De pratade och skämtade, samt umgicks på så sätt, att den himmelske Gästen måste ge Sig av, och de har bara sig själva att skylla. Alla har förmånen, att kunna ha kvar Jesus hos sig. För att lyckas därmed, måste de välja sina ord med omsorg, och krydda dem med nåd. De måste tygla tankarna till att dröja kvar vid himmelska och gudomliga ting (The Spirit of Prophecy, Band 2, sid. 35-38).