Jesus förklarade, att det inte var nödvändigt för honom att anklaga dem inför Fadern; ty Moses, som de sade sig tro på, hade redan anklagat dem. ”Om ni trodde Mose, skulle ni tro på mig, ty om mig har han skrivit. Men tror ni inte hans skrifter, hur skall ni då kunna tro mina ord?’” (Johannesevangeliet 5:46, 47) Jesus visste, att judarna var fast beslutna om att döda honom; men i detta tal framsätter han väldigt klart för dem det förhållande, som han stod i till Fadern, och Sonens likhet med honom. De hade därför ingen ursäkt att framföra för sitt blinda motstånd och raseri mot Frälsaren. Men trots hans gudomliga vältalighet och de sanningar han yttrade överväldigade dem och hindrade dem från att utföra sina planer, släckte de likväl inte prästernas och de äldstes dödliga hat. De greps av fruktan; ty de kunde inte undgå att bli varse den överbevisande kraft, varmed Jesus verkade. Men de var så bundna i sin stolthets och inbilskhets kedjor, att de förkastade vittnesbördet om hans gudomliga makt, stod emot hans tal och försänkte sig själva i mörker.