I de västra staterna hörde vi rykten som närmast kan betecknas som förtal, riktade mot min make. Dessa rykten cirkulerade vid tiden för generalkonferensen och fördes vidare till alla delar av fältet. Jag ska återge ett sådant rykte som exempel. Det sades att min man var så galen i pengar, att han hade ägnat sig åt att sälja gamla flaskor. Sanningen är följande: När vi skulle flytta frågade jag min man vad vi skulle göra med en massa gamla flaskor som vi hade stående. Han sa: ”Kasta bort dem.” Just då kom vår Willie in och erbjöd sig att göra dem rena och sälja dem. Jag bad honom göra det och sa att han fick behålla det som han kunde få för dem, och när min man körde till posthuset tog han Willie och flaskorna med sig i vagnen. Det var det minsta han kunde göra för sin egen trofasta lilla son. Willie sålde flaskorna och fick pengarna. På väg till postkontoret tog min man upp en broder i vagnen, som hade anknytning till Review- kontoret, och som samtalade vänligt med honom medan de körde fram och tillbaka till stan. Eftersom han såg Willie komma ut till vagnen och ställa en fråga om värdet på flaskorna till sin far, och därefter såg apotekaren samtala med min make om (606) det som intresserade Willie så mycket, spred denna broder genast ryktet, utan att säga ett ord till min man om saken, att broder White hade varit i stan och sålt gamla flaskor, och alltså måste vara galen. Den första gången vi hörde om flaskorna var i Iowa, fem månader senare.