Pilatus blev fylld av sympati och förvåning, då han såg Jesu klagofria tålamod. Mildhet och resignation uttrycktes i varje anletsdrag; det fanns ingen feg svaghet i Hans sätt, utan det långmodigas styrka och värdighet. Pilatus tvivlade inte på, att åsynen av denne man, som hade burit förolämpning och misshandel på ett sådant sätt, i motsats till den frånstötande brottslingen vid Hans sida, skulle väcka folkets medlidande, och att de skulle bestämma sig för, att Jesus redan hade lidit tillräckligt. Men han förstod inte prästernas fanatiska hat mot Kristus, som, i egenskap av Världens Ljus, hade uppenbart deras mörker och villfarelse.