Svaret lydde: "'Jag skall själv gå med er, så att du slipper oroa dig.'" Men Moses var ännu inte tillfredsställd. Hans själ tyngdes av en förnimmelse av de förskräckliga följder, som skulle uppstå, om Gud lämnade Israels folk och läte det sjunka ned i förhärdelse och obotfärdighet. Han kunde inte uthärda tanken på, att han skulle bli skild från sina bröder, och han bad, att Gud åter skulle bevisa nåd mot Sitt folk och fortfarande leda det på dess vandringar: "'Om du inte själv går med', sade Mose, 'så låt oss få stanna här. Hur skall man kunna veta att jag och ditt folk har din gunst om du inte går med oss, så att jag och ditt folk utmärks framför alla andra folk på jorden?'" |