Inte en enda kristen omkom då Jerusalem förstördes. Kristus hade varnat sina lärjungar. Alla de som trodde på hans ord var på sin vakt enligt det tecken som hade utlovats. ”När ni ser Jerusalem omringas av krigshärar”, sade Jesus, ”då skall ni veta att staden snart skall bli ödelagd. Då måste de som bor i Judeen fly bort till bergen, och de som bor inne i staden måste lämna den.”( Luk 21:20, 21). Efter det att romarna under Cestius hade omringat staden, när allt tycktes vara fördelaktigt för ett omedelbart angrepp, upphävde de plötsligt belägringen. De belägrade och de som hade gett upp hoppet om att kunna göra effektivt motstånd stod i begrepp att kapitulera. Men plötsligt drog den romerske härföraren utan någon som helst påtaglig orsak sina stridskrafter tillbaka. I sin nådiga försyn ledde Gud händelserna till det bästa för sitt eget folk. De väntande kristna hade fått tecknet som hade lovats dem. Nu hade alla de som ville tillfälle att lyda Frälsarens varning. Förhållandena lades tillrätta så att varken judar eller romare kunde hindra de kristna från att fly. När Cestius drog sig tillbaka, ryckte judarna ut från Jerusalem och förföljde hans återtågandearmé. Men medan de båda kämpande härarna var fullt upptagna hade de kristna tillfälle att lämna staden. Vid denna tidpunkt var också landet befriat från fiender som annars kunde ha försökt att infånga dem. Vid tiden för belägringen var judarna samlade i Jerusalem för att fira lövhyddohögtiden. De kristna från alla delar av landet kunde fly utan att bli förföljda. Utan att dröja flydde de till en stad där de kunde finna säkerhet, till staden Pella i Pereen på andra sidan Jordan.