Något mer övertygande bevis för att en person befinner sig på stort avstånd från Jesus, försummar att be enskilt och att leva ett rättfärdigt liv, än detta att han talar om tvivel och otro därför att hans omgivning inte är gynnsam. Sådana personer har inte Kristi rena, sanna, fläckfria religion. De har något falskt som reningsprocessen helt kommer att förbränna som slagg. Så snart Gud prövar dem och testar deras tro, vacklar de och blir orkeslösa, först vajar de åt ett håll och sedan åt ett annat. De har inte den oförfalskade tro som Paulus hade, att kunna känna glädje i motgång, ”eftersom vi vet att lidandet ger tålamod, tålamodet fasthet och fastheten hopp. Och det hoppet bedrar oss inte, ty (515) Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den Helige Ande, som han har gett oss.” (Rom. 5:3) De har en religion som ändrar sig efter omständigheterna. Om alla omkring dem är starka i tron och har mod på grund av den framgångsrika spridningen av den tredje ängelns budskap och inget särskilt inflytande går emot dem, då förefaller det som om de har en viss tro. Men så snart de möter motgång och arbetet blir tyngre och allas hjälp behövs, då förväntar sig dessa stackars själar att allt skall misslyckas, trots att de kan vara bekännande förkunnare av evangeliet. Detta hindrar i stället för att hjälpa.