Många upphöjer sig själva i fåfänga. Så fort en person får för sig att han har någon förmåga som skulle kunna användas i Guds sak, överskattar han gåvan och är benägen att tänka alltför högt om sig själv, som om han var en grundpelare i församlingen. Det arbete som han skulle kunna göra tillfredsställande, överlåter han till någon annan med sämre förmåga än han anser att han själv har. Han tänker och talar om en högre status. Han måste låta sitt ljus lysa inför människor, men i stället för att hans liv utstrålar taktfullhet, ödmjukhet, anspråkslöshet, vänlighet, mildhet och kärlek, visar sig jaget, det betydelsefulla jaget, överallt.