För det första hade Petrus inte haft för avsikt, att hans verkliga karaktär skulle bli känd; och då han antog en min av likgiltighet, placerade han sig på fiendens mark och blev ett lätt byte för Satans frestelse. Han verkade vara ointresserad av rättegången mot sin Mästare, medan hans hjärta i verkligheten värkte av sorg, då han hörde de grymma hånarna och såg det gyckel och de övergrepp, som Han utsattes för. Utöver detta, blev han förvånad och arg över, att Jesus skulle förödmjuka Sig Själv och Sina anhängare, genom att passivt underkasta Sig sådan behandling. Under dessa motstridiga känslor var det svårt, att bevara ett uttryck av likgiltighet. Hans utseende var onaturligt, eftersom han försökte, att förena sig med Jesu förföljare i deras otidiga skämt, för att dölja sina sanna känslor.