Några av dessa stackars själar, som kastats omkring som skepp på ett stormpiskat hav, var ur stånd till att tro på försäkran om en Frälsares kärlek. De betraktade detta som en så stor befrielse och var så överväldigade av allt det ljus, som sken på dem, att de kände sig som bortryckta till himmelen. De lade tillitsfullt sina händer i Kristi hand, och deras fötter fann fäste på den eviga klippan. All fruktan för döden försvann. Nu ville de med glädje välja fängelset eller bålet, om de kunde ära sin Förlösares namn därigenom.