Den helige Väktaren från himmelen är närvarande vid denna handling, för att göra den till en självrannsakande stund och för att överbevisa om synd och skänka den välsignade vissheten om syndernas förlåtelse. Jesus är närvarande i Sin nåds fullhet, för att vända tankarnas ström, som vill brusa fram genom själviskhetens strömfåra. Den Helige Ande väcker sinnets känslighet hos dem, som vill följa sin Herres föredöme. När vi erinrar oss vår Frälsares ödmjukhet, länkar sig tanke till tanke likt ett pärlband av minnen – minnen av Guds stora kärlek och av våra jordiska vänners godhet och ömhet. Välsignelser, som förgätits eller glömts bort, barmhärtighet som skymfats, vänlighet som ringaktats, återkallas i minnet. Bitterhetens rötter, som förkvävt kärlekens ljuvliga blomma, kommer i dagen. Karaktärsbrister, försummade plikter, otacksamhet mot Gud, köld gentemot bröder återkallas i minnet. Synden uppenbaras i det ljus, i vilket Gud ser den. Våra tankar präglas inte längre av självbelåtenhet, utan av självtukt och ödmjukhet. Själen stärks, så att vi kan slå broar över likgiltighetens svalg. Onda ord och tankar avvisas. Synder bekänns och förlåts. Kristi betvingande nåd kommer in i själen, och Kristi kärlek drar våra hjärtan tillsammans i en salig gemenskap.