Petrus hade sett Jesus utföra underbara mirakler, men inget gjorde så starkt intryck på hans sinne som denna mirakulösa fiskefångst, efter en natt av besvikelse. Otron och missmodet, som hade förtryckt lärjungarna under den långa, trötta natten, gav nu vika för vördnad och häpnad. Petrus blev upprymd av en förnimmelse av sin Mästares gudomliga kraft. Han skämdes över sin syndiga otro. Han visste, att han var i Guds Sons närhet och kände sig ovärdig, att befinna sig i sådant sällskap. Han kastade sig impulsivt för Jesu fötter och ropade ut: