David hade lovat Jonatan, då de ingick förbund, att han skulle, när han hade ro för sina fiender, visa barmhärtighet mot Sauls hus; och kungen kom även ihåg sitt löfte i sin framgång samt frågade: "'Finns det någon kvar av Sauls familj, som jag skulle kunna visa barmhärtighet för Jonatans skull?'" Man upplyste honom då om, att en son till Jonatan, Mefiboset, som varit ofärdig eller handikappad ända sedan sin barndom, ännu levde. Under striden vid Jisreel, där Saul blev slagen av filistéerna, råkade detta barns amma under sin flykt släppa det till marken, varigenom det gjordes till krympling för livet. David lät nu kalla den unge mannen till hovet och tog emot honom synnerligen vänligt. Sauls enskilda bosättningar återlämnades till honom för underhållet av hans familj; men Jonatans son själv skulle bli kungens ständige gäst –dagligen skulle han komma att äta vid det kungliga bordet. Mefiboset hade på grund av Davids fienders framställningar blivit förledd till, att anse honom som en inkräktare; men det ädelmodiga och artiga sätt, på vilket han blev mottagen av kungen, samt den godhet denne sedan ständigt bevisade honom, påverkade den unge mannens hjärta, så att han blev David varmt tillgiven; och han insåg, liksom hans far Jonatan hade gjort, att det var till hans fördel, att stå på den kungs sida, som Gud hade valt ut.