10. Oomkullrunkelig redbarhet är den enda framkomliga vägen – Det må vara förenat med vansklighet för män i höga ställningar, att följa den oomkullrunkeliga redbarhetens stig, oavsett om de rosas eller risas därför. Ändå är detta den enda framkomliga vägen. Alla fördelar, som de måhända skulle vinna på att sälja sin heder, skulle bara vara som stanken från rutten fisk, som skräp i den förtärande elden. De besittande moraliskt mod nog till att ställa sig upp i protest mot medmänniskornas odygder och lögner – kanhända uppkomna genom sådana, som världen hyllar – kommer att mötas med avsky, oförskämdhet och rasande falsarier. De kan bli störtade från sina höga ställningar, eftersom de vägrar att låta sig köpas och säljas, eftersom de inte tar emot mutor, eller låter sig hotas till, att fläcka händerna med ogudaktighet. Allting i denna värld må tyckas vara emot dem; men Gud har satt Sitt godkännandemärke på Sitt eget verk. De kan betraktas av nästan som svaga, omanliga, olämpliga för ämbetet; men hur annorlunda betraktar inte den Högste dem! Deras belackare är de verkligt okunniga. Medan stormarna från ärekränkning och hån kanhända förföljer en person livet ut, och slå med knytnävarna på vederbörandes grav, väntar Guds beröm på honom. Jönserier och synd medför, i bästa fall, ett liv fyllt av oro och missnöje, samt slutligen en törnbeströdd dödskudde. Och hur många är det ej, som betraktar sitt handlande och dess frukt, varpå de för egen hand gör slut på sin gräsliga bana! Och bortom allt detta väntar domen, med det slutgiltiga, oåterkalleliga utslaget: Försvinn (The Signs of the Times, den 2. februari, 1882)!