I palatset hördes då en hes stämma, som sände en rysning av förskräckelse genom alla de närvarandes hjärtan: han är oskyldig! Spara honom, o Karifas! Han har icke gjort något, som förtjänar döden. Man såg nu Judas’ höga gestalt, som trängde sig fram genom den förfärade skaran. Hans ansikte var blekt och vildt, och stora svettdroppar stodo på hans panna. Han trängde sig ända fram till domaresätet och nedkastade inför översteprästernas fötter de silverpenningar, som han hade fött för att förråda sin herre. han grep häftigt i Kaifas’ kappa och bad honom att lössläppa Jesus, under det han förklarade, att han var oskyldig och icke hade begått någon synd. Kaifas ryckte sig lös från honom med vrede; men han var förvirrad och visste icke, vad han skulle säga. Prästernas falskhet hade blivit uppenbarad för folket. Det var klart för alla, att de hade givit Judas penningar, så att han skulle förråda Jesus till dem, som sökte efter hans liv.