De första lärjungarna besvarade den kristna tidsålderns välsignelser genom godhetens och kärlekens gärningar. Utgjutelsen av Guds Ande efter att Kristus hade lämnat sina lärjungar och uppfarit till himmelen ledde till självförnekelse och självuppoffring för andras frälsning. När de heliga i Jerusalem var i nöd, skrev Paulus till de hednakristna när det gällde godhetens gärningar och sade: "Ja, då I nu utmärken eder i alla stycken: i tro, i tal, i kunskap, i (393) allsköns nit, i kärlek, den kärlek, som av eder har blivit oss bevisad, så mån I se till, att I också utmärken eder i detta kärleksverk." (2 Kor. 8:7.) Här ställs kärleksgärningar vid sidan av tro, kärlek och kristet nit. De som tror att de kan vara goda kristna och stänga till sina öron och hjärtan för Guds kallelse till frikostigt givande, lever i en fruktansvärd förvillelse. Det finns sådana, som bekänner sig älska sanningen, och så långt som det gäller ord, har intresse av att se sanningen spridas, men som inte gör något för dess spridning. Sådana människors tro är död, därför att den inte fullkomnas genom gärningar. Herren har aldrig gjort ett sådant misstag som att omvända en människa och lämna henne under girighetens makt.