Den första av dessa lagar hade avseende på tjänare. I forntiden blev stundom brottslingar sålda av domare till slaveri, i några fall blev gäldenärer sålda av sina fordringsägare, och på grund av fattigdom tvingades även personer att sälja sig själva eller sina barn. Men en hebré kunde inte säljas som slav för hela livet. Hans tjänstetid begränsades till sex år, och på det sjunde skulle han sättas i frihet. Människotjuvnad, uppsåtligt mord samt uppror mot föräldrars myndighet skulle straffas med döden. Man tilläts att äga slavar, som inte var av israelitisk härkomst, men deras liv och person blev sorgfälligt beskyddade. Den, som mördade en slav, skulle straffas; om hans herre tillfogade honom någon skada, om så bara förlusten av en tand, var han berättigad till, att erhålla sin frihet.