De stridande parternas ledare slöt sig tidvis samman, för att utplundra och pina sina olyckliga offer, för att därpå bekämpa varandras anhängare och döda utan skonsamhet. Inte ens templets helighet förmådde att dämpa deras fruktansvärda vildsinthet. Tillbedjarna höggs ned framför altaret, och helgedomen besmittades av de dödas lik. Och ändå vågade ledarna för detta djävulska ödeläggelseverk, blinda, hädiska och fräcka som de var, att säga offentligt, att de inte fruktade Jerusalems förstöring, eftersom det var Guds egen stad.