Med häpnad såg änglarna Frälsarens desperata ångest. Himmelens härskaror dolde sina ansikten inför den fasansfulla anblicken. Själva naturen uttryckte sin sympati för sin skymfade och döende Skapare. Solen vägrade att se på den skräckfyllda scenen. Den hade lyst över jorden med sin fulla glans vid middagstiden, då den plötsligt var som utplånad. Fullständigt mörker omslöt korset som ett sorgdok. "Då kom över hela landet ett mörker som varade ända till den nionde timmen." Det var ingen solförmörkelse och det fanns inte någon annan naturlig förklaring till detta mörker, som var lika djupt som en midnatt utan måne och stjärnor.