Satan hade motarbetat Guds ledning, sedan han inledde upproret. Hans seger, då han frestade Adam och Eva och förde synden in i världen, hade gjort ärkefienden övermodig. Inför Himmelens änglar triumferade han stolt över, att Kristus som människa skulle vara den svagare, och att han själv då skulle komma att vinna över Honom med sin förmåga. Han yvdes inför de himmelska änglarna över, att Adam och Eva i Edens Lustgård inte hade kunnat motstå hans frestelser, då han vädjade till aptiten. Med samma medel – aptiten och lidelserna – hade han besegrat människorna, som levde före Syndafloden. Genom aptiten hade han besegrat israeliterna. Han sade hånfullt, att inte ens Guds Son hade kunnat stå emot hans kraft och leda Sitt utvalda folk in i Kanaans land, för nästan alla, som lämnade Egypten, omkom i ödemarken.