Frälsaren var trött på grund av Sitt långa och mödosamma arbete, och eftersom Han nu för ett tag var befriad från folkmassans anspråk, sträckte Han ut Sig på den hårda plankan i fiskarnas båt och somnade. Strax efter ändrades vädret, som hade varit lugnt och behagligt. Molnen samlade sig mörka över himlen, och en rasande storm, som ofta besökte trakten, drog in över havet. Solen hade gått ned och nattens mörker lade sig över vattnet. De arga vågorna rusade mot skeppet och hotade varje ögonblick, att uppsluka det. Först slungades skeppet på toppen av en hög bölja och sedan störtade det plötsligt ned mot sjöns botten, som om båten varit stormens leksak. Slutligen upptäcktes det, att farkosten hade sprungit läck och snabbt fylldes med vatten. Allt var nu brådska och förvirring i mörkret och mitt i bruset från de arga vågorna. De starka och modiga fiskarna var skickliga i, att sköta sitt hantverk; men trots sin erfarenhet av sjöns skiftande stämningar, visste de inte, vad de skulle göra i en så fruktansvärd storm, och deras hjärtan fylldes av förtvivlan, då de förstod, att båten höll på att sjunka.