En man hade lidit av en obotlig sjukdom i trettioåtta år, och han hade upprepade gånger besökt dammen. De, som tyckte synd om honom för hans hjälplöshet, brukade bära honom fram och tillbaka vid den tidpunkt, då vattnet skulle röras upp. Men de, som var starkare, än han själv, brukade hoppa i framför honom och ta tillfället i akt, som han eftertraktade. Således väntade den stackars, förlamade lidande vid bassängen dag och natt, i hopp om, att det lämpliga ögonblicket äntligen skulle komma, då han kunde kasta sig i vattnet och bli helad. Hans ihärdiga ansträngningar, för att uppnå målet, samt tvivel och oro i hans sinne, nötte snabbt bort den sista kvarlevan eller resten av hans styrka.