Kvinnan uppmuntrades av, att Jesus hade lagt märke till hennes sak tillräckligt, för att tala om den, även om Hans ord inte förmedlade något bestämt hopp till hennes sinne, och hon framförde nu sin sak med ökat allvar, bugade för Hans fötter och ropade: ”’Herre, Davids son, förbarma dig över mig! Min dotter är svårt besatt.”’ {Vers 22.} Jesus, som fortfarande verkade avvisa hennes bön, enligt judarnas känslolösa fördomar, svarade: ”’Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.”’ {Vers 26.} Detta var praktiskt taget ett påstående om, att det inte bara var att skänka de välsignelser, som gavs till Guds gynnade folk, till främlingar och främlingar utanför Israel. Detta svar skulle helt ha avskräckt en mindre seriös sökare. Många skulle ha gett upp alla ytterligare ansträngningar, efter att ha fått en sådan avvisning och skulle ha gått bort och känt sig förödmjukade och felaktigt behandlade, bortom allt tålamod; men kvinnan svarade ödmjukt: ”’Jo, Herre, också hundarna äter smulorna som faller från deras herrars bord.”’ {Vers 27.}