Varje steg, som Frälsaren nu tog, skedde med möda. Han stönade högt, som om Han lede under trycket av en fruktansvärd börda; ändå avstod Han från, att skrämma Sina tre utvalda lärjungar med en fullständig förklaring av den plåga, som Han skulle lida och genomgå. Två gånger hindrade Hans följeslagare Honom från, att falla till marken. Jesus kände, att Han måste vara ändå mer ensam, och Han sade till de tre gynnade: ”’Min själ är djupt bedrövad, ända till döds. Stanna kvar här och vaka med mig.’” {Vers 38.} Hans lärjungar hade aldrig tidigare hört Honom tala med sådana sorgsna ord och ljud. Hans kropp var krampaktig av ångest, och Hans bleka ansikte uttryckte en sorg över all beskrivning.