Det var där, som lärjungarna för första gången benämndes kristna. Namnet fick de, eftersom Kristus var huvudämnet i deras förkunnelse, lära och konversation. De berättade alltid om händelserna i hans liv, under vilken tid hans lärjungar blev välsignade genom hans personliga sällskap. De uppehöll sig oförtrutet vid hans lära, hans mirakler med, att hela sjuka, driva ut djävlar, uppväcka döda till livet. Med skälvande läppar och tårfyllda ögon talade de om hans lidande i örtagården, hans förräderi, pinor och avrättning, det överseende och den ödmjukhet, varmed han uthärdade hån och tortyr från fienderna, och den gudomliga medömkan, som kom honom att be för förföljarna. Hans uppståndelse och himmelsfärd, och hans arbete i Himmelen som medlare för fallna människor, var glädjefyllda ämnen för dem. Hedningarna kunde gärna kalla dem för kristna, eftersom de förkunnade Kristus, och sände sina böner till Gud genom honom.