Paulus’ stora försiktighet framgår av denna handling. Han hade avvisat Markus’ ledsagelse, därför att han inte vågade lita på honom i en nödsituation. Men i Timoteus såg han en, som till fullo förstod och uppskattade förkunnarämbetet, som respekterade hans ställning, och inte förfärades av utsikten till lidande och förföljelse. Dock tordes han inte anta Timoteus, en oprövad, ung man, utan att förhöra honom ingående om hans liv och karaktär. Efter att ha förvissat sig helt på dessa punkter, antog Paulus Timoteus som sin medarbetare och son i evangeliet.