Den onde ande, som plågat hans hem, infann sig även under den heliga högtiden, som var förbunden med gudstjänsten. Sedan tackoffret blivit framfört, deltog hela familjen enligt det fastställda bruket i en allvarlig, men likväl glad, festmåltid. Vid dessa tillfällen gav Elkana ett stycke av offerköttet åt modern till sina barn och åt var och en av hennes söner och döttrar, men åt Hanna gav han en dubbel andel. Den betecknade, att hans kärlek till henne var lika stor nu, som om hon hade haft en son. Då väcktes den andra hustruns avundsjuka, och hon gjorde anspråk på den första platsen, eftersom hon blivit särskilt gynnad av Gud, och hon hånade Hanna på grund av hennes barnlösa tillstånd, vilket hon påstod var ett bevis på Guds misshag. Detta upprepades år efter år, till dess Hanna ej kunde uthärda det längre. Oförmögen att dölja sin sorg, brast hon ut i gråt och lämnade måltiden. Hennes make sökte förgäves att trösta henne. Han sade: "'Varför gråter du, Hanna, och varför äter du ingenting? Varför är du så sorgsen? Är jag dig inte mer för dig än tio söner?'"