Petrus blev, som jude och utlänning, dömd till piskning och korsfästning. Inför utsikterna om denna fasansfulla död, drog aposteln sig till minnes sin stora synd, då han förnekade Jesus i prövningens stund, och hans enda tanke var, att han var ovärdig den stor ära det skulle innebära, att dö på samma sätt som Mästaren. Petrus hade uppriktigt ångrat sin synd, och hade förlåtits av Kristus, vilket framgick av den stora uppgift Petrus fick, nämligen att ge hjordens får och lamm föda. Men han kunde aldrig förlåta sig själv. Ej heller tanken på pinan under den sista, fruktansvärda scenen kunde minska bitterheten hos Petrus’ sorg och ånger. Som en sista önskan bad han därför sina bödlar om, att nagla honom vid korset med huvudet nedåt. Önskemålet beviljades, och på detta sätt dog den store aposteln Petrus.