Trots att Satan nödgas erkänna Guds rättvisa, och böjer sig för Kristi herravälde, är hans karaktär oförändrad. Upprorsandan bryter ut likt ett skyfall. Fylld med vanvett, beslutar han sig för, att inte ge upp den stora striden. Tidpunkten är inne för det sista, förtvivlade slaget mot himmelens Konung. Han ilar in ibland sina undersåtar, och dristar sig till, att försöka att uppegga dem med sitt eget raseri och väcka dem till ögonblicklig strid. Men av alla de otaliga millioner, som han har lockat till uppror, är det ingen, som nu erkänner hans herravälde. Hans kraft är slut. De onde är fulla av samma hat mot Gud, som driver Satan; men de ser att deras sak är hopplös, att de inte kan få överhanden mot Jehova. Deras raseri tänds emot Satan och dem, som har varit agenter i hans uppror. Med demoniskt raseri går de på dem, och det spelas upp en scen med allmän strid.