I tre veckors tid befann jag mig i detta tillstånd, utan att en enda ljusstråle genomträngde de tjocka, mörka molnen omkring mig. Jag fick då två drömmar, som bringade mig en svag glimt av ljus och hopp. Nu öppnade jag mitt hjärta för min ömma moder. Hon sade mig då, att jag ej var förtappad, och hon rådde mig att gå och tala med broder Stockman, som då predikade för adventfolket i Portland. Jag hade stort förtroende för honom, emedan han var en hängiven och avhållen Kristi tjänare. Hans ord grepo mig och gåvo mig hopp. Jag gick hem och sökte Herren på nytt samt lovade, att jag ville göra och lida vad som helst, om Jesu välbehag blott kunde vila över mig. Nämnda plikt trädde åter fram för mig. Samma afton skulle ett bönemöte hållas. Detta möte besökte jag, och då andra böjde knä för att bedja, knäböjde jag bävande tillsammans med dem. Efter att två eller tre bedit, upplät jag min mun i bön, innan jag själv riktigt visste om det, och Guds löften tedde sig nu för mig såsom lika många dyrbara pärlor, som man kunde erhålla genom att blott bedja om dem. Den börda och själsångest, som jag så länge hade känt, lämnade mig, under det jag bad, och Guds välsignelse kom över mig som den milda daggen. Jag gav Gud äran för vad jag erfor, men längtade efter mer. Jag kunde ej vara nöjd, förrän jag erhållit av Guds fullhet. Outsäglig kärlek till Jesus fyllde min själ. Den ena böljan av härlighet efter den andra kom över mig, till dess min kropp blev styv. Allt, med undantag av Jesus och härligheten, försvann för mig, och jag visste ingenting om vad som försiggick omkring mig.