När örnen anstränger sig för att nå sitt rede, slår stormen ofta ner den i de trånga bergspassen. De mörka, vreda molnmassorna breder ut sig mellan örnhonan och de soliga höjderna där hon har sitt rede. En stund verkar hon förvirrad och flyger hit och dit. Hon slår med sina starka vingar som om hon ville driva bort de täta skyarna. Hon väcker upp duvorna i bergsklyftorna med sina vilda skrik och gör misslyckade försök att finna en väg ut ur fängelset. Till slut kastar hon sig uppåt, in i mörkret och ger ifrån sig ett gällt triumferande skrik, då hon i nästa ögonblick kommer upp i stillheten och solskenet. Mörkret och stormen är under henne och himlens ljus omger henne. Hon slår sig ner i sitt bo på den höga klippan och är belåten. Genom mörkret nådde hon fram till ljuset. Det var inte utan ansträngning, men hon fick sin belöning, då hon nådde det som han sökte efter.