Att acceptera en sådan slutsats var detsamma som att förkasta den tidigare beräkningen av de profetiska tidsperioderna. Det hade konstaterats att de 2300 dagarna började, då den befallning trädde i kraft som Artasasta utfärdade om att Jerusalem skulle återuppbyggas. Detta skedde på hösten 457 f Kr. Med detta som utgångspunkt rådde fullkomlig överensstämmelse mellan alla de händelser som ängeln framställer i förklaringen över denna tidsberäkning i Dan 9:25-27. Sextionio veckor, eller de första 483 av dessa 2300 år, skulle leda fram till Messias, den Smorde Fursten. Kristi dop, då han smordes med den helige Ande år 27 e Kr, uppfyllde exakt denna del av profetian. I mitten av den 70:e veckan skulle Messias förgöras. Tre och ett halvt år efter sitt dop blev Kristus korsfäst på våren 31 e Kr. De 70 veckorna, eller 490 åren, var särskilt bestämda för judafolket. Då denna tidsperiod utlöpte, bekräftade detta folk att de förkastade Kristus genom att förfölja hans lärjungar. Apostlarna vände sig då till hedningarna år 34 e Kr. Då de första 490 åren av de 2300 alltså var slut, återstod alltjämt 1810 år. Från år 34 e Kr skulle dessa 1810 år nå fram till år 1844. ”... sedan”, sade ängeln, ”skall helgedomen renas.” Alla de föregående punkterna i profetian hade otvivelaktigt fullbordats vid den angivna tidpunkten.