Liksom Hans Luther önskade äfven Zwinglis fader, att hans son skulle erhålla skolbildning, och han blef tidigt sänd från den dal, der han växt upp. Hans själskrafter utvecklades hastigt, och man visste snart icke hvar man skulle finna lärare, som voro skickliga till att undervisa honom. Vid tretton års ålder reste han till Bern, hvar den förnämsta skolan i hela Schweiz på den tiden fans. Här blef han emellertid utsatt för en fara, som hotade att tillintetgöra de ljusa utsigterna i hans lif. Munkarne bemödade sig af all makt att locka honom in i ett kloster. Dominikaner- och franciskanermunkar täflade med hvarandra om att erhålla den största ynnesten bland folket. De sökte att uppnå detta genom att pryda sina kyrkor på ett prålande sätt, gernom prunkande ceremonier och genom dragningskraften hos ryktbara reliker och undergörande bilder. Dominikanerna i Bern insågo, att om de kunde vinna denne begåfvade unge student, skulle de förvärfva sig både vinning och ära. Hans ungdom, hans naturliga förmåga som talare och författare samt hans musikaliska och poetiska talanger skulle verka mera än all deras prakt och ståt för att draga folket till deras gudstjenster och föröka deras ordens inkomster. De bemödade sig genom bedrägeri och smicker att förmå Zwingli till att ingå i deras kloster. Luther hade begrafvit sig i en klostercell, medan han studerade i skolan; och varlden skulle aldrig hafva fått godt af hans arbete, om icke Guds försyn hade räddat honom derur. Men det blef icke Zwingli tillåtet att utsätta sig för samma fara. Hans fader blef händelsevis underrättad om munkarnes afsigter. Han hade icke för afsigt att tillåta sin son att blifva munk och föröda sitt lif i onyttig sysslolöshet. Han såg, att hans framtida verksamhet stod i fara samt beordrade honom att återvända hem utan uppskof. |