På den tidpunkten blev jag visad, att Herren prövade oss för vår egen skull och för att bereda oss för, att arbeta för andra; alltså hade Han väckt upp vårt bo {se Femte Moseboken 32:11}, för att vi inte skulle slå oss till ro i all maklighet. Vår gärning var, att arbeta för själar; om allt hade gått vår väg, skulle hemmet ha varit så behagligt, att vi ogärna hade lämnat det. Således lät Han prövningar komma över oss, för att bereda oss för de ständigt allvarligare strider, som vi skulle komma att möta på våra resor. Vi tog snart emot brev från bröder från olika delstater med inbjudningar om, att besöka dem; men vi hade inga pengar ens till färdbiljetter ut ur vår egen delstat. Vårt svar löd därför, att vägen inte hade öppnats för oss. Jag trodde, att det skulle vara omöjligt för mig, att resa med mitt barn. Vi ville inte vara beroende av andra och såg noga till, att rätta mun efter matsäcken. Vi hade beslutat oss för, att hellre lida, än försätta oss i skuld.