Henry hade varit borta från oss i fem år och Edson hade endast upplevt en smula av vår omsorg. I åratal i Rochester var vår familj kraftigt utspridd och vårt hem som ett hotell och vi var mestadels borta från detta hem. Jag erfor det djupaste bekymmer, huruvida barnen skulle uppfostras till, att avstå från onda vanor, och jag blev ofta förtvivlad, då jag tänkte på motsättningen mellan min situation och andras, som inte ville axla bördor och omsorger, som alltid kunde vara hos sina barn, till att råda och lära dem och som tillbringade sin tid nästan uteslutande med sina egna familjer. Och jag har ställt frågan: Kräver Gud så här mycket av oss, och låter andra slippa bördor? Är fördelningen rättvis? Skall vi alltså hasta i väg från ett bekymmer till ett annat, från en del av arbetet till en annan, och endast ha ringa tid till, att uppfostra våra barn?