Kristus uppmuntras i sitt hjärta av åsynen av dem, som är fattiga i ordets alla betydelser; uppmuntras av åsynen av de illa behandlade, som är saktmodiga; uppmuntras av den synbarligen otillfredsställda hungern efter rättfärdighet, av mångas oförmåga att ens börja härvidlag. Han välkomnar, så att säga, just det sakernas tillstånd, som skulle göra många pastorer förtvivlade. Han rättar till vår vilsegångna fromhet, han lägger bördan för arbetet med de fattiga och nödlidande på världens hårda ställen på män och kvinnor, som har hjärtan, vilka kan känna för de okunniga och för dem, som halkat vid sidan av vägen.