De, som kallats att lida för Kristi skull och som måste stå ut med missförstånd och misstro till och med i sina egna hem, kan finna tröst i tanken, att Jesus har upplevt detsamma. Han känner medlidande med dem. Han bjuder dem, att umgås med Honom och finna tröst, där Han fann den, i gemenskap med Fadern. De, som tar emot Kristus som sin personlige Frälsare, överlämnas inte, att som faderlösa bära livets prövningar i ensamhet. Han tar emot dem som medlemmar av den himmelska familjen. Han erbjuder dem, att kalla Gud för sin Fader. De blir de "små", som Gud tänker på och vårdar Sig om och som blir knutna till Honom med de mest kärleksfulla och oslitliga band. För dem känner Han en kärleksfull ömhet, som övergår allt, som våra fäder och mödrar någonsin har känt för oss i vår hjälplöshet. Detta sker i lika hög grad, som det gudomliga är höjt över det mänskliga.