Hanok bibehöll ett orubbligt umgänge med Gud mitt under ett liv av nitisk verksamhet. Ju större och mera ihärdigt hans arbete var, dess innerligare blev hans böner. . . . Sedan han uppehållit sig ibland människorna samt sökt, att bistå dem genom undervisning och föredöme, drog han sig undan, för att tillbringa tid i ensamhet, hungrande och törstande efter den kunskap, som blott Gud kan meddela. Genom sådant umgänge med Gud blev Hanoks karaktär allt mer lik den gudomliga förebilden. Hans ansikte lystes upp av ett heligt ljus, likt det, som strålar från Jesu ansikte. Och då han kom från dessa möten med Herren, såg även de ogudaktiga med förvåning och fruktan den himmelska prägeln i hans anlete.