Genom att han i tro blickade hän till Förlossaren, kulminerade Johannes’ självförnekelse. Han försökte inte att dra andra till sig själv, utan att höja deras tankar mer och mer, tills de koncentrerades på Guds Lamm. Själv var han bara en röst, en som ropade i ödemarken. Nu fann han sig gladligen i tystnad och undanskymdhet, för att alla skulle vända blicken mot livets Ljus.