Folket inser att de har blivit bedragna. De anklagar varandra för att ha fört dem i fördärvet, men alla är överens om att slunga den bittraste förkastelsedomen mot predikanterna. Otrogna herdar har förkunnat behagliga saker. De har fått sina åhörare att göra Guds lag om intet och att förfölja dem som ville helighålla den. I förtvivlan erkänner dessa lärare nu sitt bedrägeri. Folkmassorna rasar. ”Vi är förlorade”, ropar de, ”och ni är orsaken!” Och nu vänder de sig mot de falska herdarna. De som tidigare beundrade dem mest, förbannar dem nu på det mest fruktansvärda sätt. Och samma händer som en gång hängde lagerkransarna om deras halsar höjs nu för att slå ned dem. Vapnen som skulle användas mot Guds folk dödar nu deras fiender. Överallt är det strid och blodsutgjutelse. {DSS 459. 460}